Idag när jag gick hem från Forserum i vårsolen så kom jag och tänka på en sak. Man är väldigt fördomsfull egentligen, oavsett om man erkänner det eller inte.
När jag började på Brinell i höstas så granskade man ju så klart de personer som skulle bli ens nya klasskamrater. Jag kommer ihåg första dagen, jag kommer ihåg exakt var jag satt. På andra sidan gången till höger om mig i klassrummet satt en tjej. Jag tyckte på något sätt att hon verkade vara snobbig och kanske till och med bitchig. Men nu sju månader senare så kan jag säga att hon är jättehärlig, verkligen asschyst. Hon har blivit en av mina "nya kompisar". Och de tankar jag hade om henne första dagen, de är som bortblåsta.
Det är ofta så, att man dömer folk efter första anblicken. Jag vet att jag har gjort det ett flertal gånger. Men jag klagar ändå på andra människor som gör det. Varje gång min pappa ser en kille som han tycker ser "udda" ut så säger han "kom inte hemdragandes med en sån där för då..." då får han oftast samma svar tillbaka "Men vaddå? Han kanske är jättetrevlig, det vet ju inte du". Nej, man vet aldrig om en person är trevlig eller inte genom att bedöma utsidan. Det är insidan som räknas, mer än något annat. Stalin såg väl helt normal ut, men särskilt trevlig var han då inte..
Pusshej/Emmy
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar