Jag står på mina bara knän....

Har ni tänkt på hur envisa människor egentligen är? Man kan spendera hur lång tid som helst med att vara sur på en person. Man kan gå omkring och tänka "jag hatar..." Men hatar man verkligen? Hatar är ett väldigt starkt ord. Människor måste bli bättre på att förlåta. Jag tänker inte låtsas att jag är något helgon som älskar alla, absolut inte. De senaste två månaderna har varit väldigt mycket tvärtom. Jag har förlorat min tvillingsjäl, jag fruktar att det är för alltid. Men vad ska man göra? Hur ber man om förlåtelse? Envis som jag är så vill ju jag inte vara den som tar första steget. Men jag kanske måste. Jag har kanske inget val. Det är bara att ta ett djupt andetag och ta steget, det finns egentligen inget att frukta. Även om man står på botten av ett djupt hål så finns det alltid en väg upp, hur omöjligt det än verkar. Det gäller bara att ta första steget.