En tanke slog mig.. Nu när jag har fyllt 18 så står jag alldeles ensam. Om jag behöver någon att prata med, någon som jag inte har en direkt relation med så finns det inga alternativ. Innan hade man ju ändå alternativet att ringa 0200-230 230 (BRIS, om någon undrar :P) men inte längre. Inte för att jag gjorde det särskilt ofta innan heller (typ 2-3 gånger) men ändå. Man visste ju att man hade något. Visst, jag kan prata med typ Elin om allt, men det kanske inte är alltid som jag vill att någon som står mig så oerhört nära ska veta allt om hur jag känner mig och tänker.
Ser mig omkring.
Alldeles ensam står jag där.
Tar ett andetag.
Och lutar mig bakåt.
Låter mig själv falla.
Falla ut i intet.
Nu ska jag plugga franska och försöka komma på någon lösning till det känslomässiga kaos som råder just nu..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar